30-års Jubileumstal

Klubbens historik berättad av Nicke Collin under klubbens 30 års Jubileum 1983

"Inget Lionsjubileum kan tydligen firas utan historik eller tillbakablick på det gångna åren. Det kan väl tyckas onödigt, men vi lever ju i ett föränderligt samhälle och det kan kanske vara av visst intresse för den nya generationen att höra vad vi hade för oss för 30 år sedan.

Jag skall försöka att inte bli för långrandig och räkna upp alla de aktiviteter vi haft och vad dom har inbringat. Alla Lionklubbar är rätt lika i detta fallet, det har plockats in otroligt mycket pengar som omedelbart eller så gott som omedelbart försvunnit i olika hjälpbehov, även om dessa hjälpbehov ändrat karaktär på 30 år.

Låt mig ge några högst personliga och subjektiva minnen.

Klubben bildades den 27 febr. 1953. Charterfesten hölls den 18 april. Fadderklubb var Hudiksvalls Lions Club. Dåvarande DG, Herbert Hårshagen överlämnade Charterbrevet i kyrkan. I det första protokollet kan man läsa att TT:s bössa inbringade 30 kr. Det var den första inkomsten som bokfördes.

Charterpresident var Paavo Hjelt, om vilken jag i varje fall vet föga mer än att han var läkare, tjänstgjorde på lasarettet i Ljusdal. Sekreterare var Jonas Jansson dy och kassör var Acke Wiklander. Under den första tiden sökte klubben sin profil kan man säga. Massor av små aktiviteter mest varje månad. En fest i Folkparken, vi byggde en trappa ner för den branta nipan vid Noresand. Manikänguppvisning, blodgivning. Vi ville sätta upp välkomstskyltar vid infarterna till köpingen men det ville inte vägmyndigheten. Vidare krönte vi så Lucia.

Charterpresidenten for även över till sitt hemland Finland och bildade Karhula Lions Club, för vilken vi således står fadder.
Charterpresidenten lämnade Ljusdal under sin period och visepresidenten Olle Hellspong fick rycka in några månader.
Under hans tid skänktes 50 st tandborstar till barn intagna på Ljusdals lasarett. Uppmärksamma att det är endast 30 år sedan.
Barnens dag anordnades i Folkparken med buller och bång och med stort pådrag av medlemmarna med damer. Det var vår första verkligt stora aktivitet och den gav hela 7500 kr i kassan.

Pelle Holst, veterinär i Ljusdal  var president 1954/55. Under hans första tid som president träffades klubbarna från Bollnäs, Edsbyn och Ljusdal en vacker sommarsöndag på Lindstavallen som ligger mellan Färila och Edsbyn. Vi träffades med hustrur, ungar och hundar och med mycket glatt humör. Fiske, pilkastning, korvgrillning och kaffekokning stod på programmet i sann Lions anda. Det talades mycket om den träffen i många år, försök har gjorts till en upprepning men tyvärr förgäves.
Genom klubbens försorg sattes skyltar upp runt Kyrksjön om att vattnet var hälsovådligt och inte drickbart. En nog så nödvändig åtgärd på den tiden.
När sedan Barnens Dag skulle planeras visade det sig att vi inte fick komma in i Folkparken. Föregående års fina resultat inverkade negativt på Parkens egna festligheter ansågs det. Klubben ville i sin tur inte släppa en så strålande aktivitet. Vi hyrde därför dåvarande Nordiska Mässans mark, mitt emot Folkparken och Älvvallen. Vi hade den enorma turen att Alice Babs var ledig en söndag. På lördag em snickrades kiosker och tält, bänkar och bord lånades från när och fjärran. Vi skaffade fika och läsk, choklad och snask. Det fixades till ett mycket bra karnevalståg vilket naturligtvis hade påbörjats tidigare. Alla medlemmar med fruar och ungar hjälpte till. Många hade dubbla uppgifter, karnevalståget först och sen i ett korvstånd. Men på endast 4-5 timmar på söndagen så plockades 11500 kr netto in, det var nog en så länge oöverträffad organisatorisk bedrift inom vår klubb.

Gösta Ericsson, Eges Herrekipering och försäkringsman blev nästa president 1955/56. Gösta var en av våra stora presidenter, men tyvärr står det mycket litet om hans år i protokollen. Han var emellertid Barnens Dag-general under den lyckosamma eftermiddagen på Nordiska Mässan. Gösta började också med dom uppskattade bilutflykterna med åldringar från vårdhemmen och det höll vi på med under flera somrar.
Parkstyrelsen hade veknat och önskade oss välkomna tillbaka till parken med Barnens Dag och ledsamt nog veknade vi också. Resultatet blev endast hälften av föregående år trots att vi hade öppet i tre dar. Man ska väl inte spekulera i gamla misstag, men jag undrar om inte vår klubb mått bättre om vi fått en permanent plats för vår genom åren största aktivitet. Eller skulle vi måhända ha blivit en samling show-biz gubbar.

Olle Ohlson s:r, Bil Olle 1956/57. Nu hade klubben hittat sin stil eller profil och ansåg att det räckte med en eller två stora aktiviteter årligen, och då vi hade trots allt goda erfarenheter av Barnens Dag slopades tillsvidare Luciafirandet.
Kajvall var då som nu ett omtyckt utflyktsmål för skidentusiasterna, men där saknades en parkeringsplats, det avhjälpte klubben.
En kul grej ur protokollet. Klubben påtalade hos Sveriges Radio orättvisan av att Norrland endast skulle få två TV-sändare när övriga Sverige skulle få hela fjorton.

Axel Wiklander, kamrer på Sparbanken blev president 1957/58. Alla skolbarn i regionen fick reflexband av oss det året. Apropå ljus så bekostade vi lyset under allmänhetens åkning på IP.
En spontan hyllning av vårt bandylag vid hemkomsten från en s.k. ödesmatch, då en hotande förlust byttes till seger under slutsekunderna och kontraktet med allsvenskan räddades. Känns situationen igen? Klubben med damer tog mot laget vid järnvägsstationen med blommor och facklor. Till stor förvåning och glädje för oss som på så sätt blev uppvaktade.
Hälingeklubbarna delade gemensamt ut ett författar- och kulturstipendium vid Riks mötet i Stockholm. Mottagare var Albert Viksten.

Ivar Pettersson, Ivar Pe 1958/59. Hans stora bedrift var väl startandet av en Lions Club i Färila. Vi hade inom våra led två lions från Färila, Tage Björk och Göran Wallin. Med deras hjälp och framför allt genom presidentens uppoffrande arbete kom en klubb till stånd i Färila. En klubb som ett antal år senare erövrade Lejonkronan och som fostrat två Distriktsguvernörer. Så det fadderbarnet har vi all anledning att vara stolta över.
5-års jubileet firades med en enkel kamratmåltid på Statt, dit vi hade inbjudit hövdingarna från våra dåvarande kommuner, köpingen och landskommunen. Likaså representanter från Lionsklubbarna i Hudiksvall och Färila.

Harry Linde 1959/60. På hösten -59 beslöts trots allt att en ny aktivitet skulle tas upp. Harry som var en präktig karl drev igenom att vi skulle pynta och dekorera affärsgatorna till Julskyltningen. Vi klättrade på stegar, drog vajrar och spände elledningar under mörka och kalla vinterkvällar. Medelåldern i klubben torde vara rätt låg, även om jag inte hade nån känsla av det då.
En annan aktivitet växte fram och gav oss många sömnlösa nätter under en följd av år, nämligen Ljusnan River. Folk fick för en blygsam insats gissa när en flotte skulle passera gamla älvbron. Den nya fanns ännu inte. Det var vakthållning vid islossningen som gav oss dom sömnlösa nätterna, men också en glädje och gemenskap vid stockelden på älvstranden.
Efter Barnens Dag det året kom det ett rykte att en strip-tease skulle ha förekommit på tivolit. Det var före vår nu liberala syn på sådana ting, och det ansågs inte passa på Barnens Dag. I protokollet står endast med beklagande att ingen sett händelsen. Hur nu det skall tolkas.

Torsten Berglund 1960/61. Juldekorationerna fortsatte. Ljusnan River, som egentligen var Torstens idé likaså.
Februarimötet hölls på Öjebergets topp dvs i stugan där. Våra damer var med och det blev en sån där oförglömlig pangkväll som avslutades med tefatstävling ner för backen. Barnens Dag gav ett mycket bra resultat, det bästa hittills, 13 000 kr netto.

Hugo Brolin 1961. Hugo hann inte uträtta mycket, han lämnade Ljusdal redan i november och på så kort tid hinner man inte bli varm i kläderna. Gatudekorationerna fortsatte i alla fall, men för sista gången. Det började bli svårt att hinna med det handfasta jobbet i Julmånaden och troligen hade medelåldern blivit för hög. Köpmannaföreningen fick överta både aktivitet och materialet.
När presidenten flyttade blev det helt naturligt vicen som fick rycka in och den vice var jag.

Nicke Collin 1962/63. Min mandatperiod började med det kuriosa att klubbens valda sekreterare utsågs av DG till vice DG utan att ens varit Zonordförande. Det kunde gå till så på den tiden. Nu var Gösta Eges ett mycket rutinerat och erfaret Lion och sina dubbla uppgifter skötte han med äran.
En viss leda märktes i klubben för sammanträden på stadens hotell. Krogarna hade blivit för dyra helt enkelt och endast fyra av årets möten hölls där.
10-års jubileet hölls på Järvsöbaden och Distriktsrådet hade lagt sitt sammanträde dit också. Dessutom fick vi besök av den närmaste föregående världspresidenten Pelle Ståhl, så det var högtidligt värre. Vi var en förmögen klubb just då och för att manifestera vårt jubileum donerades 5000 kr till Ljusdals skolor att användas till stipendium.

Bertil Sahlén 1963/64. Trenden med att inte ha månadsmöten på Statt höll i sig, och det beslöts att novembersammanträdet skulle hållas hos Lion Johan på Järnvägshotellet. Och inte nog med det, vi skulle vända på steken och äta en bit före sammanträdet. Det var ett hedervärt försök, men ingen president har sedermera, trots många påstötningar, icke minst från mig, vågat göra om experimentet. Stackars Bertil, han lyckades först vid 1:tiden på natten avsluta mötet. Då hade han i ett par timmars tid likt en fårhund försökt samla sin hjord till förhandlingsbordet. Inte minsta besväret hade han med sin sekreterare, sedermera DG i Norr, som tillsammans med likasinnade allmogespelmän idkade den sorts buskspelning som brukar förekomma på spelmansstämmor. Oanade musikaliska gåvor avslöjades den natten. En märklig sak är att i protokollet står inte en rad om denna för vår klubb så märkliga händelse. En ny medlem fick vi i alla fall, kvällens föredragshållare, en engelsk gäst Mr John Walton-Ives blev så fascinerad av svenska Lions sammanträdesformer att han omedelbart anhöll om medlemskap.

Rune Jansson 1964/65. Han satte igång med julaktiviteterna på nytt. Lucia arrangerades tillsammans med Lj-P, det blev senare tids största fasta aktivitet. Däremot spolades Ljusnan River, det var så mycket annat på gång bl.a. Röda Fjädern detta enorma TV-jippo, med allt vad det innebar. Där redovisade klubben 25 000 kr. TV-laget i fotboll gästade oss med Bengt Bedrup som speaker och Putte Kock som domare. Det blev en minnesvärd match på Älvvallen mot LIF´s slocknade stjärnor med presidenten själv i spetsen. Vi fick otroligt med PR i massmedia den sommaren. Det gick om ni minns ett program i TV som kallades för landskapsleken. I den spelades Sveriges Lions en huvudroll, vår klubb kom också med i bilden genom ett program som spelades in i Järvsö. Det byttes gåvor och hälsningar med Bohuslän och Gotland och med Lionsklubbar i Gravarna/Smögen och Visby. Vi han också med Barnens Dag med bra resultat.

Gösta Omling 1965/66. Gösta började sitt fögderi genom att höja medlemsavgiften, ett föga populärt men nog så nödvändigt beslut. Även detta år lades första sammanträdet hos Johan på Järnvägshotellet. Men vis av skadan vändes inte på steken. Dessutom lämnade presidenten fiolen hemma. DG Gustav Karlsson gästade oss och berättade på guvernörers vis om kongressen i Los Angeles och sina öden där. Bl.a. omtalade han att en politiker vid namn Richard Nixon därstädes hållit ett anförande om USA och Vietnam frågan. Det var ju inte alls lämpligt , ansåg Gustav, och inte vi heller. För övrigt ansåg Gustav att hela karln verkade opålitlig och hal. Jag undrar hur det sett ut om Amerikas väljare ägt Gustav Karlssons människokännedom. Jag nämner detta endast för att belysa, att stundom kan historiens vingslag även nudda vid en liten klubb i Ljusdal.

Johan Walton Ives 1966/67. Sir John som tre år tidigare så varmt uppskattat våra mötesformer hade med sedvanlig energi raskt marcherat fram till presidentposten. Han skaffade oss på stubben en Twinclub i England och i Porthmouth, med vilken gåvor och hälsningar utbyttes under flera år. Julaktivitet med Lucia hade nu blivit tradition och gav alltid hyggligt resultat. Däremot slopades Barnens Dag. Det gjordes allvarliga försök att få den flyttad till centralare plats, förslagsvis Riotorget, men polisen sa nej. Dessutom fanns det ingen BD-general att få tag på och då aktiviteter står och faller med en sådan, sover BD sin djupa sömn ännu. För att stärka den så kallade inre aktiviteten och för att främja vänskapen med andra klubbar startades Lions Four cup. Med andra ord en rinkbandy turnering med Lionslag från Delsbo-Färila-Hudiksvall-Ljusdal. Ett av dom sista besluten som klubbades var att vi lämnade Statt efter 14 år för att övergå till denna (Odd Fellow) lokal. Det hade helt enkelt blivit för dyrt på krogar av den konventionella typen.

Johan Björklund 1967/68. Den siste av dom kvarvarande chartermedlemmarna som hittills inte suttit som president, övertog klubban till sist efter lång övertalning. För att få begrepp om hjälpbehovet startades något som vi kallade Lion-Jul 67. Hela klubben satte sig ner en decemberkväll på Motorkompaniet tillsammans med s.k. experter från socialnämnden, kyrkan, distriktssköterskor, och andra sakkunniga. Allmänheten hade i pressen uppmanats ringa in sina problem, egna och andras. Experterna, både våra egna och dom inkallade sållade bland samtalen och stora rådet, en vördnadsbjudande samling av dom fem senaste presidenterna, fällde avgörande. Om det blev tummen upp, postades en check samma kväll. Det var en kul men dyr grej, som väckte stor uppmärksamhet i massmedia. Även huvudkontoret I Chicago gratulerade till en aktivitet som var helt unik. Vi passade på att fylla 15 år och det firades med pompa och ståt här på Odd-Fellow.

Stig Jonsson 1968/69. Lionjul- 68 med samma organisation som föregående år. 77 ärenden behandlades på kvällen. Endast 8 avslogs. Checkar för 9072 kr postades samma kväll. Det var mycket pengar då, men det kan påtalas att novembermötet efterlyste satsning på något samhällsnyttigt projekt då vår hjälpkassa ansågs för stor. Därav kanske frikostigheten denna decemberkväll. Röda Fjädern kom tillbaka igen med samma enorma PR och med fullt pådrag i TV. Även inom klubben var det fullt pådrag, vårt netto blev 43 000 kr. Ljusdals konstfrysta isbana garanterades 5000 kr vid den insamling som då föregick i bygden, och att det var väl använda pengar har väl bevisats många gånger sen.

Göran Gårder 1969/70. Göran hade väl varit klubbens förnämsta idéspruta och en av dom trognaste i 17-18 år. Hela tiden i bakgrunden, men nu gick det inte längre. Många har hävdat att L;et i vårt klubbmärke betyder L som i loppmarknad, så vanlig var den aktiviteten bland andra klubbar, men här hade det aldrig prövats. Nu skulle det i alla fall hända och första försöket gick av stapeln i dåvarande verkstadsskolans gymnastiksal. Utan den vanliga insamlandet och försäljning av allehanda saker hade vi också auktion på en av hälsingekonstnärer skänkta verk. Det var en snabb, intensiv och kul aktivitet. Klubben vann en av resorna till årets internationella kongress och med spänning förrättades dragningen inom klubben. Den lycklige vinnaren blev Ivar Pe.

Sigfrid Brink 1970/71. Han var initiativtagare till det ungdomsledar och kulturstipendium som sedan dess årligen delats ut i samband med Lucia-kröningen, som då var LIF:s friidrottares eldsjäl, Vicke Naess.. Lång tid hade det talats om ett standar för klubben. Presidenten fick nu klubba genom ett sådant, som symboliserar Ljusnans blå vatten rinnande genom Hälsinglands gröna skogar. Man kan väl inte tala om Lion Sigfrid utan att nämna musiklägret, men vi hade inget läger under hans mandattid, så mer därom senare.

Åke Forslin 1971/72. Åke var vår genom tiderna yngsta president, men vår bästa golfspelare. Trots bra aktivitet resultat märktes att klubben var för liten. Vi hade t.ex. för många medlemmar från annan ort, som inte kunde delta i jobbet som var önskvärt. Det blev för arbetsamt för oss som var på hemmaplan. Presidenten anbefallde därför nyrekrytering, men jag hade inget minne av att det blev särskilt framgångsrikt.

1972/73 valdes till president Olle Larsson som tyvärr inte han jobba mer än ett par månader innan han blev sjukledig. Följaktligen fick vicen Hugo Oscarsson hoppa in redan i November, så att presidenten och Luciageneralen blev en och samma gubbe. De Blindas Förening höll sitt skid-RM i Harsa och vi ombesörjde transporterna. Vi delade också ut 6 st interrailkort till ungdomar från olika föreningar till fromma för ungdomsverksamhet och internationalism. 20-årsjubileumet firades på Järvsöbaden då vi tillfälligtvis var utestängda från Odd Fellow, det ordnade upp sig och Odd har sedan varit vår fasta tillflyktsort.

1973/74 Hugo Oscarsson. Hugo fick givetvis fortsätta som president och blev således klubbens andra som fick verka i nästan två perioder. Det är inte enbart negativt man blir rätt säker i sadeln efter så lång tid. Men onekligen är det jobbigt. Hugo var en mycket bra president, men frågan är om han inte uträttat ett än större Lionsgärning som Luciageneral under en lång följd av år. Jul aktiviteten utvecklade sig under hans ledning till vår stora fasta inkomstkälla. Alla hälsingeklubbar gemensamt utsåg idrottsflickan Carina Palmer från Ljusdal till stipendiat till ett internationellt ungdomsläger i USA. Ljusdalsklubben ökade på med två andra resestipendier till ungdomar från kommunen.

1974/75 Björn Wallén. Under hans år började klubben med musiklägret i Onsäng, som sedermera visade sig bli en sådan succé. Initiativtagare och lägerchef under alla år sen dess varit Lion Sigfrid brink. Vi körde rörelsehindrade och andra handikappade till badhuset i Färila. Månadsmötet i juni hölls en lördag kväll i Hudiksvalls skärgård hos Lion Rolf Jonsson. I grannskapet firade dåvarande ZO sedermera DG Norbert Königsson sin 50 årsdag. Av någon anledning blev båda kalasen ett, och det rapporterades ha varit ett mycket underhållande månadsmöte.

Torgny Norberg 1975/76. Torgny var unik genom att samtidigt vara lionpresident och ordförande i LBK. Båda uppdragen nog så krävande var för sig, men tillsammans nästan övermäktiga. Men Lion Torgny gjorde det omöjliga och genomförde sitt år helt perfekt. Lion Sigfrid valdes till ZO det året och klubben medverkade i vinterhandikapp SM. På förfrågan från RM i Norrköping om var Sveriges Lion står om 10 år svarade vi:
1: att kvinnan fått inträde i full omfattning. 2: att den direkta ekonomiska hjälpen minskat i omfattning och ersatts av mera mänskliga kontakter. 3: att aktiviteterna främst rör kulturutbudet, utbildning och motion. 4: att klubbarna har större internationellt engagemang. Vi har ju några år på oss än att nå upp till vad vi då trodde.

1976/77 Dan Lantz. Under Lion Dans år förekom inga sensationer eller stora rubriker. Händelser och aktiviteter gick sin gilla gång och det är nog i långa loppet bäst. Klubben anslog bl.a. 6000 kr till Lionprojektet i Tanzania-Etiopien och Gambia och Roger Edäng fick ungdomsledarstipendiet.

1977/78 Olle Silén. Vad som sagts om föregående gäller även för detta år. Jag kan inte hitta något speciellt i protokollen utan månadsmötena flyter stadgeenligt och dom fasta aktiviteterna avlöser och går delvis in i varann. Vi firade 25-årsjubileum här på Odd Fellow och hade väldigt kul. Vaino Sjödin fick ungdomsledarstipendiet.

1978/79 Curt Wiberg fick bekymmer på en gång då vår uppskattade och mångårige Luciageneral Hugo Oscarsson anmälde förhinder och han ersattes av Kjell Centerström. Alternativ Jul började i Ljusdal och klubben var med från början. Sven-Erik Skoog och Dan Ogedal fick ungdomsledarstipendierna och vi arrangerade tillsammans med Sveriges Radio TV i Sundsvall en kyrkokonsert med Arne Domnerus sextett och 5 blåsare från regionmusiken.

1979/80 Carl Fransson min gamle sergeant från beredskapstiden fick börja med en parentation över bortgångne Hugo Oscarsson, past president och mångårig Luciageneral. Rolf Jozza och John-Erik Gunnarsson fick ungdomsledarstipendierna. Klubben arrangerade en flottarträff vid gamla skiljet i Svinhammar med deltagande av gamla flottare och Lions, som blev mycket lyckat. Vi hade också servering med hjälp av damerna på Järnvägshotellet i samband med firandet av 100 årsminnet av järnvägens ankomst till Ljusdal

1980/81 Carl Jakob Larsson. Klubben sade ytterligare nej till förslaget om ny zonindelning och vi samlade in 348 par glasögon för vidare befordran till Sri Lanka. Likaså hjälpte vi Röda Korset att samla in tält och pengar åt jordbävningsoffren i Algeriet. Ljusnankören fick kulturstipendiet.

1981/82 Torsten Persson. Vi hade en insamling för Polens barn som gav hela 15 500 kr och vi gjorde en resa med handikappade och deras vårdare till Furuvik. Marsmötet var unikt så till vida att klubbkassan redovisades till inte mindre än 11 015 kr, helt sensationellt för en oldtimers öron. Men som tur var blev den förmögenheten inte långvarig, redan vid mandatperiodens slut var den kassan nere i normala 3 200 kr.

Det kan tyckas och jag tycker själv att dom senaste 5 årens historik är i knappaste laget, men faktum är att jag har ett mycket klarare komihåg av dom första 25 åren än av dom senaste 5. Om det sedan beror på att närminnet sviker eller att jag blivit en aning för bekväm för att besöka alla månadsmöten. Förmodligen en kombination av båda orsakerna. Fast å andra sidan minns väl våra nya, unga medlemmar dom senaste 5 åren bra, men vet föga eller platt intet om dom första 25. Så det är troligt att det jämnar ut sig i långa loppet. Om vår senaste president Sten Örtenblad 1982/83 och hans fögderi får nästa historiebeskrivare berätta. Men jag vill endast innan jag slutar buga mig djupt för vår enda kvarvarande chartermedlem Lion Johan Björklund som dessutom har 25 års 100% närvaro. Nog kan man vara med i en klubb både i 25 och 30 år, men att vara med på alla möten i 25 år, det mina vänner är verkligen en prestation. Och därmed vill jag sätta punkt för denna långa och högst personliga redogörelse av en helt vanlig Lionklubb och dess göranden och låtanden under 30 år i med och motgång."